Manusstoppet fortsätter under hela 2017

Året höll så sakteliga på att ta slut och förläggarna insåg att det var dags att våga ta reda på hur det såg ut i det stora manusrummet. De slog sig ner vid skrivbordet med varsin kopp kaffe och suckade tungt. Ingen av dem hade haft möjlighet att ens gå i närheten av rummet på flera månader och nu befarade de det värsta. Höll deras ständigt leende stand-in fortfarande på att läsa eller skulle de försummade manusen blänga på dem?

Förläggarna skruvade lite på sig och tog en påtår medan de funderade på hur de skulle hantera situationen.

”Vi kanske kan be Ragna titta efter?” föreslog the Book Goblin.

De andra två sken upp. Vilken bra idé!

Medan Ragna modigt gick bort för att titta efter, passade förläggarna på att ta en kaffe till och se över vad de hade att göra under resten av året och en grovskiss för nästa års planering. De fyllde lista efter lista med anteckningar inför mässor, event, signeringar och kampanjer. Fast när det hade gått en lång stund började de undra vart draken tagit vägen? Hade hon fastnat med svansen i en dörr eller varför dröjde det så?

Ett par timmar senare kom Ragna tillbaka med röken i halsen och smällde igen dörren bakom sig. Hon såg lite sliten ut men the Book Angel var alldeles för snäll för att kommentera det.

”Vad hände?” frågade the Book Fairy och erbjöd draken en skvätt av det nu kalla kaffet.

Ragna skakade avfärdande på huvudet åt koppen som hölls fram mot henne.

”Kram-paus?” föreslog the Book Goblin och värmde upp krammusklerna. Draken snörvlade till och alla förläggarna störtade fram för en ordentlig gruppkram.

När Ragna kände sig lite bättre till mods slog de sig ner igen medan draken drog ett djupt andetag för att stålsätta sig inför vad hon hade att berätta.

Hon visade med stora rörelser hur hon hade fått sparka upp dörren eftersom gångjärnet rostat fast. Väl inne hade hon möts av högar och åter högar av manus som misstänksamt kikade fram över hyllkanterna. I ena hörnet satt manusgranskaren och stirrade på orden framför sig men ögonen gick i kors sedan länge och på något vis fick det honom att läsa texten baklänges och eftersom dödskallen inte hade några händer läste han samma sida om och om igen.

Ragna insåg att här behövdes någon som kunde styra upp. Hon klev in mitt i rummet och harklade sig innan hon vinkade vänligt med ena vingspetsen för att hälsa. Genast hade manusen kastat sig över henne och frågat om det var deras tur att bli läst, deras tur att få visa upp sig och få vara med, kanske äntligen få klä sig i ett fint omslag och få träffa läsarna. Draken hade haft fullt upp med att ducka och slingra sig för att komma loss. Manusen hade inte brytt sig om att hon inte ens kunde läsa dem, eftersom hon inte hade fått med sig sina glasögon.

Hon började räkna några manus som kom tillräckligt nära men eftersom de hela tiden knuffades och buffades upptäckte hon snart att samma manus hade blivit räknat minst två gånger medan andra inte hade lyckats komma fram i trängseln alls. Ragna försökte hålla upp vingarna för att kalla på uppmärksamhet och be de ivriga manusen att lugna ner sig och sitta still så hon kunde göra det hon var där för. Men som alla författare vet, så hör manus väldigt illa och de är generellt mycket dåliga på att göra som de blir tillsagda. I stället såg de hennes utsträckta vingar som en inbjudan och där blev hon stående med 40 manus som försökte gnugga sig mot nosen på henne.

”Hur i hel…!” avbröt the Book Goblin och the Book Fairy henne i kör. ”40?!”

”Okej … så vi har fortfarande 40 manus kvar från förra året?” konstaterade the Book Angel, eftersom han var den lugna av förläggarna.

Ragna skakade långsamt på huvudet. Det var bara dem hon hade i famnen, hade hon ju förklarat.

Förläggarna sträckte sig efter det kalla kaffet och hällde i sig varsin klunk. Äcklet fick dem att rysande vakna till.

”Ska vi kanske förlänga manusstoppet lite?” föreslog the Book Angel.

Ragna nickade åt honom, lika långsamt som tidigare. De tre förläggarna visste vid det här laget att det var hennes sätt att tilltala dem varje gång de höll på att göra något helgalet. Kanske skulle de alltså ta i lite till?

”Våren?” föreslog the Book Goblin och tyckte själv att det lät nästan för hårt.

Draken lade huvudet på sned och blängde på dem.

”Efter sommaren?” fyllde the Book Fairy i men Ragna fortsatte bara att stirra tomt framför sig.

”Hela året?” anade the Book Angel. ”Minst?”

Äntligen började Ragna nicka igen.  Förläggarna såg på varandra. Det kändes inte riktigt bra att behöva ta det beslutet men draken skulle aldrig föreslå det om det inte vad nödvändigt. De sneglade på listorna framför sig och räknade efter hur få timmar det fanns på ett dygn i den här världen de hamnat i. 24 timmar. Och löjligt många av dem skulle dessutom slösas bort på sömn.

”Jaha”, sa the Book Goblin sorgset.

”Jo”, höll the Book Fairy med.

”Vi får väl tala om för alla de där manusen som knackar på ytterdörren att de får gå vidare till något annat förlag”, sa the Book Angel. ”Och skicka ut ett meddelande till manusen som fortfarande är på väg.”

Förläggarna sträckte sig efter kaffekopparna igen men den här gången kom de ihåg att det inte var någon mening med att dricka. De satte besviket ner muggarna på skrivbordet och därmed var beslutet – om än motvilligt – klubbat.

Posted in Okategoriserade.